Jag försöker fortfarande multitaska. Läser om utmattning, lyssnar på föreläsning om utmattning, och funderar på hur framtiden ska bli, skriver i kalendern. Jag som aktivt ska vila. Men jag vet inte hur man gör. Det var många år sen jag var fri i tanken och inte gick på autopilot. Händelser jag drabbats av har inte bearbetats, jag har kört på. Minimalt med stöd från omgivning har gjort att jag tänkt att jag kanske inte behöver/förtjänar det. Vet inte. Jag vet inte hur folk gör som har en stor vänkrets, där de har förtroliga samtal, en bästis och så vidare, jag har inte något av det. Inte familjen heller. Det är aldrig någon som frågar mig hur jag mår, eller om jag behöver något. Jag har ju varit den drivna, den som är superaktiv, roddar allt, fixar allt och gör karriär samtidigt som jag pluggar, har ett ordnat hem, och tar hand om barnen.
Jag har inte ens berättat om min sjukskrivning. Jag vill inte ha medlidande, ingen kommer att stötta ändå, det får aldrig handla om mig, det vänds bara till att handla om de själva, eller andra. Det undanber jag mig.
Jag har läst kloka saker i en blogg utmattning.wordpress.com, Jag checkar in på samtliga tankevurpor.
0 kommentar(er)
